Det kom ett mail..så det blev en routemap
Det kom ett mail från Joakim som hade hittat vår blogg och skulle göra samma resa och därför ville ha tips. Jätteroligt tycker vi!!
Det är ju ett av skälen till denna blogg, att kunna tipsa andra som vill göra en sån resa. Det letade vi själva efter innan vi åkte. Joakim har fått en del tips i mailform men vi tänkte att även för andra som vill resa så kanske vår routemap kan vara till hjälp. Vi fick själv en sådan från Cindy i Luxenburg som vi hade stor nytta av. Tack!
Så här kommer våran routemap. Den kommer så småningom att kompletteras med sevärdheter och annat bra men sån här såg vår rutt ut iaf:
Resrutt
/Mia
2010-08-30 Last days of disco
Lite till var och en..
Ajdå, nu var jag ironisk igen. Jag skulle ju sluta med det. Men vi är den ironiska generationen så det går nog inte.
Hittills har flygresan gått bra, och även den förra mellan Christchurch och Singapore. Vi gjorde dock missen att överskatta våra pojkar lite eftersom det gick så himla smidigt på vägen ner. På nedresan var vi ”på tårna” och redo att underhålla dem vid minsta tecken på trötthet. Eftersom det inte behövdes så hade vi räknat in att kunna sitta och läsa själva, och titta på film, och det gick men inte lika länge som förväntat, de var lite rastlösare den resan.
Och nu har vi flygit i 7 h, de har sovit mestadels och Felix sitter just nu och tittar på film, Alvin and the Chipmunks. Så nu har vi lyckats omvända Felix som aldrig velat titta på tv…frågan är om det var så bra?? 
Igår var det Pippi som gällde..
Några timmars sömn har vi fått själva också, men några 8 h har jag inte sovit nån natt den här resan, så det är väl det enda negativa jag kan säga om den här månaden, sömnbrist. Men när jag tänker efter så har jag nog inte fått sova några fulla 8 h de sista 9 månaderna överhuvudtaget. Är lite bekymrad över att ha börjat sova så mycket sämre också, har jag väl blivit väckt så har jag svårt att somna om, det är många nätter som jag legat vaken från 01.30 tills 5-tiden på morgonen. Kanske behöver en veckas sovsemester ? Kräver inte så mycket, bara ett ljudisolerat rum…
Glad pojke som inte ska sova…
Singapore var riktigt läckert den här gången också. Lite konstigt att komma från vår och det relativa lugnet i Nya Zeeland till sol, fuktig värme och myllrande storstad. Taxichauffören i Christchurch berättade att man inte bygger så höga hus på Nya Zeeland pga risken för jordbävningar, som förekommer ganska ofta, även om de inte är så stora. Senast de hade en större sådan var 2002 berättade hon.
Singapore å andra sidan har ruskigt höga byggnader. Vi tog en liten åktur i Singapore flyer, S’pores svar på London Eye, med en fantastisk utsikt över Singapore.
I de stora glaskupolerna som vi åkte runt i konstaterade vi att Felix iaf inte lider av höjdskräck. Han klättrade halsbrytande upp och hängde i metallräckena i glasburen. Bara glas rakt under och han hängde och tittade ner de 164 meterna till marken. Han sa själv att han var ”en gickig gäckeapa” (en riktig klätterapa).
Annars tog vi det ganska så lugnt, men tidsskillnaden mellan S’pore och NZ är 4 h (NZ är 4 h före) så vi somnade tidigt och vaknade ännu tidigare, runt 4.30 på morgonen, så dagen blev ganska lång ändå. Vi bodde på samma bra hotel, Peninsula Excelsior, igen, lite mindre lyxigt rum denna gången men absolut jättebra.
Reklam på stan. Vilken MSN har Jesus?
Jag tog mig en litet pass på gymet kl 06. Det var skönt. Lite udda att träna i gym med heltäckningsmatta. Jag fick mig också en riktigt skön egentid på ett minispa de hade på Marina Square, dit vi tog en liten sväng, det är en av S’pores oräkneliga gigantiska shoppingmalls, denna var på en 5 våningar tror jag. Tog en pedikyr/manikyr för att ta hand om de trötta fötterna som har varit instängda i vandrarskor i 3 veckors tid. Sen har jag svårt att förstå varför man vill ta hand om andras fötter, något jag inte tycker vore så trevligt, men jag är ju glad att det finns de som vill…De två tjejerna som tog hand om mig inledde raskt med att ta på sig munskydd. Hmm, tänkte jag, jag har faktiskt duschat två gånger redan så så illa kan det ju inte vara. Fick aldrig nån klarhet i detta. Skönt var det iaf. Promenerade ut i ett par mycket osköna flip-flops men med glada fötter och partylilaglittrande naglar. Passar kanon till jeans, t-shirt och vandringsskor! (ja,ja, jag var ironisk igen, ingen mening att försöka sluta).
Ja, och sen tips för blivande Christchurchflygplatsresenärer som blir alldeles för krystat att få in i texten nånstans så jag skriver det rakt upp och ner:
Gå inte igenom säkerhetskontroll och passkontroll innan ni gjort er beskärda del av shopping och annat ni vill roa er med. Därefter fanns i princip ingenting, två caféer med ganska sunkig mat bara.
Det var sagt att man skulle betala flygskatt när man lämnar Christchurch. Detta är sedan ett par månader tillbaka inkluderat i flygbiljetten.
Nu hoppas hoppas jag att frukosten är på gång för jag är vrålhungrig. Kl 01.30 bjöds vi på rejäl biff med potatismos men jag var inte så hungrig då.
Ok, det var nog det sista ”löpande” inlägget för den här resan. Som Jocke skrev så kommer vi att försöka sammanfatta med lite praktiska tips när vi kommer hem, för de som har liknande resplaner, och kommer således att låta bloggen ligga kvar. Om ni inte läser det så vill vi tacka så väldigt för att ni varit med oss den här resan, vi är glada och rörda över alla kommentarer och support på vägen. Vi vill också tacka för alla restips vi fått innan resan, ingen nämnd, ingen glömd, men det har varit till stor hjälp för att kunna planera vår resrutt.
Ytterligare ett tack till Hedvig på MyPlanet för hjälp med planering och bokning av vår helt fantastiska resa!
Vi kommer att blogga vidare på vår vanliga blogg därhemma givetvis för er som läser den, säkert mest Jocke eftersom vi löser av varandra nu, Jocke går på föräldraledighet och jag börjar jobba.
Ha det så gott allihop!
Kramar Mia, Jocke, Felix och Hannes
PS! Ett PS från mig med. När jag publicerar det här inlägget så är vi hemma igen, allt har funkat finfint men nu är vi något jetlaggade…
YES
Nu orkar jag inte PSa längre (se slutet på förra inlägget)
Korten är återskapade, tog bara en två timmar eller nåt. Några kort verkar kanske vara lite skadade, men det får väl vara ok under omständigheterna. Kul var dock att utöver de 50 kort jag råkade radera så hittade programmet ytterligare 287 kort. Det var kort ända från tidigt i våras. Inte illa!!
NU skall jag sova… säkert i tio minuter innan Hannes vaknar
//Jocke
2010-08-28 Sydön- Christchurch
Sådärja. Sista kvällen på NZ. Som Mia skrev tidigare så har jag och Felix varit och försökt kika på Kiwifågel inne på ett ställe med en massa akvarier osv. Felixvisade klart mycket mer intresse för dessa nu än när vi var på ett liknande ställe för två veckor sedan, jag tror att det har med att han har utvecklats verbalt och han kan sätta ord på de saker han ser.
För att besöka kiwin så fick man komma in i ett rum med väldigt låg belysning, antagligen för att det skall efterlikna deras naturliga miljö. Ingen fotografering, inga mobiler och man fick inte prata högt. Kiwin stod och åt när vi kom in, men smet iväg nästan direkt. Det var tydligen en ung hanne som nyss kommit dit och han var inte direkt van vid miljöerna så han sprang omkring längst bak i utrymmet och bökade runt, inte så synligt mao.
Lite besvikna gick vi ut och förklarade för mannen i kassan, som vi pratat med när vi gick in. Tydligen så hade de en hona också, men hon sov till fram på eftermiddagen och hon skulle vara mer aktiv, så om vi kom tillbaka så skulle det nog lösa sig.
Vi gick tillbaka till hotellet och gick sedan ut igen, hela familjen den här gången. Åt en mysig lunch på en parkbänk, varsin macka från Subway (Känns bra när man är en Chuck-fan). Det var jättehärligt i solen.
Därefter gick vi och kikade lite i affärer, handlade byxor till Hannes osv. Vi var ganska möra när vi kom tillbaka till hotellet och då skulle vi försöka packa om lite i väskorna. Det gick sådär. Både Hannes och Felix var på sitt o-soligaste humör och illvrålen avlöste varandra. Till slut insåg vi att det enda raka var att gå och äta. Sagt och gjort, vi åkte ner i hotellrestaurangen och åt. Jag lyckades ÄNRLIGEN få tummen ur och ta lamm, en lamb-rack och jag ångrar mig inte en sekund. Det var något av det godaste jag har ätit på år och dar. Det är helt klart att nya zeeländare kan det här med lamm!! Felix åt sisådär, han hade nog förätit sig på russin och äpple och vad det nu var vi gav honom för att han skulle vara tyst tidigare. Däremot blev det annat ljud i skällan när efterrätten kom in: en frukttallrik. Det var kiwi, äpple, meloner, ananas, druvor, apelsin och säkert några fler frukter som jag inte kunde identifiera. Hans lycka var gjord. Vår också för den delen, vi beställde in chokladfondandter (tror jag att det hette) och de var grymt goda de med!
Nu har vi packat klart det som skall packas ikväll och imorgon bitti bär det av. Taxin är beställd till 8:00 och planet lyfter 10:50 mot Singapore.
Jag har precis lärt mig något nytt förresten. Vi har hela tiden fått veta att tidsskillnaden mellan Sverige och NZ är 11 timmar. Uppenbarligen är det så att på vår sommar, när vi har sommartid i Sverige så är skillnaden 10 timmar, medan när de har sommartid här nere i NZ så är skillnaden 12 timmar. Det var ju lite intressant. Det innebär att det kanske är några dagar per år, om ens det, då det verkligen är 11 timmars skillnad.
Godnatt!
//Jocke
PS
Satan i helvetes jävla skit! Jag raderade just alla kort vi tagit igår och idag, jag trodde att jag kopierat korten till datorn från minneskortet, men icke. Nu kommer jag att gräma skiten ur mig hela natten!!
HELVETE!!!
DS
PS2
Hittade ett program som återskapar bilder från raderade minneskort… kanske kanske kanske
DS2
PS3
Är inne på mitt tredje program nu. De första ville ha betalt för att få fram korten :-/ Det jag kör nu skall vara gratis… håller tummarna
DS3
2010-08-28 Sydön- Christchurch- Last day…
Idag har vi slöat till oss lite, inte bra men skönt. Sitter och beundrar utsikten över Christchurch från 20e våningen på hotel Grand Chancellor (japp, samma kedja som i Auckland) där vi bor. Hedvig på MyPlanet har återigen hittat ett kanonhotell till oss, 5 minuters promenad så är vi inne vid Cathedral Square och alla affärer och restauranger.
Hannes har blivit förkyld och är lite hängig så efter frukost på hotellet så gick jag upp och la honom en stund, och passade själv på att blunda lite. Natten var ju som väntat ingen höjdare. Hannes vaknade vid 12 ungefär och sen till och från fram till kl 06, så jag var lite trött i morse.
Jocke och Felix gick istället ner och tittade på kiwifåglar ett litet minizoo som finns vid Cathedral square. Första gången vi delat på oss på hela semestern. Ovant men ganska skönt får jag ju erkänna.
Egentligen borde vi sightseeinga järnet såhär sista dan men vi är nog lite mätta, tar lite shopping på stan sen istället. Och ganska skönt att ta det lite lugnt. Felix och Hannes busar runt på golvet, de är nog glada för lite större ytan. Hannes kan nu definitivt ta sig framåt, och fort går det. Regelrätt krypning kanske det inte är för han har kvar ena benet i sittställning, men det funkar det med. Och resa sig upp och stå är ju det roligaste man kan göra.
Nu är det dags att ta tag i lunch på stan och sen ompackning!
/Mia
2010-08-27 Sydön- Akaroa, Christchurch
Sista dagen med husbilen blev en ganska hektisk dag till att börja med. Vi vaknade tidigt och åt frukost och sedan tog jag med mig pojkarna och gick till campingens lekplats. När vi var ur vägen kunde Mia packa väskorna. Det blir lite skillnad på packningen den här gången, inte riktigt lika välordnat, men samtidigt lite mer planerat på ett annat plan. Den här gången vet vi bättre vad vi kommer att behöva på planen tex. Dessutom packar vi så att en resväska inte kommer att behöva öppnas mer, alla vinterkläderna tex.
Vi kommer iväg vid tiosnåret och styr mot Christchurch. Det är med lite vemod vi styr bilen uppför de slingrande vägarna och med den otroliga utsikten över böljande höga gröna kullar. Vi stannar och äter lunch på ett trevligt café med ett separat lekrum. Felix älskade det! Dessutom fick han sin nya favoriträtt: Nachos. Eller som han själv säger: Nachnos. Vi fick plocka fram den gamla beprövade kofoten för att få ut honom ur lekrummet. Det var två andra pojkar där också, något år äldre än Felix, och de gjorde stora ögon när jag kom in och lyfte iväg en vilt skrikande och sparkande Felix.
För att underlätta lite för oss själva så åkte vi in till stan först för att lämpa av väskorna på hotellet. På så sätt skulle vi slippa att kånka på dem på buss eller taxi tillbaka från husbilsdepån. Vi fick vårt hotellrum och det var ju enormt om man jämför med den kvadratmeter vi levt på de senaste tre veckorna. Tyvärr var det två enkelsängar…eller ja, det var två mindre dubbelsängar kanske man kan säga, de är väl 140 breda kanske? Inga problem att dela säng med Felix mao, Hannes hade fått en babysäng, det hade vi mailat om i förväg och bett om.
Så åkte vi till slut till bildepån, tankade på vägen, fick tömma toatanken på Shells kundtoalett, jag vet inte hur regelriktigt det är, men jag fick lov av killen i kassan. Vi hade inte tömt wastetanken ännu och hittade ingen dumpstation på vägen, så vi fick vackert åka till United och fråga och det visade sig ju att de hade en på området. Mia tog pojkarna och tog en promenad i industriområdet medan jag städade bilen lite hjälpligt. Det var väl mest ”for-show” för jag räknar iskallt med att de kommer att sanera bilen ordentligt innan den får skickas ut till någon annan kund. Ganska fint blev det i alla fall. Bilen blev checkad och sedan var det klart. Inga frågor om självrisker el dyl, så det verkar klart, hoppas jag i alla fall
Vi beslutade oss för taxi tillbaka till stan och det var en konstig känsla att sitta i en vanlig bil! När man suttit tre veckor i en lastbil, högt upp och med god ustikt över vägen, så kändes det som att sätta sig i en go-kart när vi åkte en vanlig bil. Dessutom var jag på väg att sätta mig på förarsätet, det var första gången det hände överhuvudtaget, men jag blev väl så konfys av att åka liten bil antar jag.
Vi gick inte upp på rummet, mer än för att lämna lite saker, sedan var det vidare ut på stan. Staden är väldigt fin och man får lite englandsvibbar h’r och var. Vi tog det briljanta beslutet att äta indiskt idag, en underbar kontrast mot alla pomesfrites vi mer eller mindre varit tvungna att äta.
På hotellet fick vi badat pojkarna, Hannes verkade mest chockad, han verkar ha glömt bort det här med bad. Felix var en liten säl som vanligt. Jag trynade in när jag skulle natta Felix och Mia var tvungen att väcka mig. Det kändes som om hon drog upp mig mitt i natten, men klockan var ju bara halv nio… men nu är det sovdags, jag är ledsen med jag orkar inte lägga upp några bilder idag, det får bli imorgon istället. Vi har ju maaaaassor med megabyte att surfa upp nu innan vi lämnar NZ!!
Godnatt! //Jocke
2010-08-26 Sydön- Akaroa
Sista natten i husbilen! Känns lite vemodigt på något sätt! Felix ligger i bädden ovanför förarhytten och Hannes ligger och sover i bädden längst bak, Mia har just varit och diskat och jag sitter i passagerarsätet med fötterna på förarsätet och skriver. Bilen har ju två säten bakom förar- och passagerarsäten, men i den ena sitter Hannes bilstol monterad och den flyttar man inte på, Felix stol är lättflyttad så där kan man sitta. Vi tänkte köra några summerande inlägg senare med lite info om bilen, saker att tänka på när man reser med barn, saker att tänka på överhuvud taget när man reser såhär osv, men det blir mer om det sen.
Imorse hade vi ställt klockan tidigt, redan halv sju. Vi trodde väl iofs att Hannes redan skulle vara vaken då, men inte då. Vi hade övernattat i Oamaru, ett par mil norr om Dunedin, bara för att vi ville komma en bit på vägen så att vi skulle hinna till Akaroa, utanför Christchurch, innan halv två. Klockan halv två gick nämligen den båttur vi siktat på. Båtturen skulle visa delfiner, sälar, pingivner osv, visserligen har vi redan sett de flesta av djuren, men just delfinerna var vi extra sugna på eftersom vi inte såg så bra i Milford Sound (jga fick ju inte se dem överhuvud taget). Vi kommer iväg strax innan nio och då hade vi hunnit tanka, handla blöjor och pumpa däcken på vagnen. Vi insåg att det skulle bli tight med tid och efter en paus för mellanmål så insåg vi att det var kört. Vi skulle inte hinna till halv två. Vi blev lite besvikna, men siktade istället på Lyttelton som också skulle erbjuda en liknande båttur.
Lyttelton visade sig vara en jäkla håla. Det var inga problem att hitta till stan, eller samhället. Problemet kom sedan när man skulle hitta till hamnen. Hela stan var en hamn. Problemet var att hamnen som vi siktade mot visade sig vara världens industrihamn med feta bommar och vakter och grejjer. Vägen ledde rakt fram till bommarna och det var inte så gott om utrymme att vända heller, så vi blev hytta åt av en lastbilschaffis när vi var tvungna att vända och blockera vägen. Se till att skylta ordentligt då era jäkla knickedicker!! Vi letade vidare och hittade lite marinor, men ingenting som skulle lika någonstans där det kunde gå båtturer. Vi frågade en man och han pekade lite vagt åt ett håll, men det hjälpte föga. Det hela slutade med att vi lämnade Lyttleton med ogjorda affärer. Denna plats är den enda på hela resan som jag ansett vara helt värdelös och ogästvänlig. Åk inte dit.
Vi styrde istället kosan mot Akaroa, den plats dit vi siktat från början. Det var skönt att lämna Christchurch och stadsbebyggelsen bakom sig och få se lite härliga gröna kulllar igen. Man vet att man är på vischan när man ser en skylt som varnar för slingrande vägar de närmsta sju kilometerna. Sju kilometer senare har vi tagit oss upp upp och lite längre upp. När vi väl nått krönet på den högsta kullen ser vi en ny skylt. Slingrande vägar sju kilometer framåt. Ah. Sju kilometer slinger uppåt och sedan sju kilometer slinger nedåt. Lovely! Jag var ganska tacksam att vi inte behövde köra de vägarna med tidsnöd för att hinna till båtturen.
Akaroa visade sig vara en extremt charmig liten by med franska anor. En grupp fransoser hade tänkt bilda sig en egen liten koloni på NZ, men precis innan de kom fram så smet engelsmännen dit och lade anspråk på marken och så gick det som det gick. Fransoserna stannade dock på platsen och gatorna har därför ganska franska namn och många skyltar är på franska. Hur franska människorna är har jag ingen aning om, jag misstänker att det mesta bara är för att upprätthålla imagen. Vi parkerade bilen och gick längs strandpromenaden. Det mesta höll på att stänga, men vi hann med att gå genom hela byn, köpa lite bröd och ta en glass i solskenet. Vädret var helt underbart och det är riktig vår i luften. Jag läste av min ömma moders kommentar nyss att det börjar bli höst hemma, det kommer att bli en liten kontrast antar jag!
Campingen ligger i en sluttning ovanför byn och vi har en vidunderlig utsikt över havet där vi står parkerade med husbilen. Mia tog ett kort på utsikten, men jag tror att vi skall ta ett nytt, detta blev ltie grynigt eftersom det började skymma.
Jag kom på att det senaste dygnet var det mest misslyckade hittills på resan, vi missade Mouraki Boulders eftersom det var mörkt när vi körde förbi och vi var tvungna att ta oss norröver för att hinna till båtturen. Vi hann inte till båtturen trots att vi åkte kvällen innan och den alternativa båtturen hittar vi inte ens. Fail.
Det hela vägdes upp av den charmiga lilla byn och den fina campingen och insikten av att vi har haft en i det närmaste perfekt sermester hittills och ett litet bakslag såhär på slutet för väl varken från eller till. Nar man tänker efter.
//Jocke
Fullständigt becksvart och denna gång Madicken ringande i öronen bloggar jag samtidigt som vi kör mellan Dunedin och Oamaru. Ni får ursäkta om fokusen inte är total.
Madicken och Emil går runt just nu, börjar bli lite tjatigt även om de är väldigt bra. Och lite Universal Poplab ibland för att lugna ledsna barn. Det blåser rätt bra så det känns som vinden tar tag i bilen. Lite otäckt. Klockan är 19.50 och det är klart efter vår vanliga körtid, men vi behövde köra på lite för att inte få så lång körning till Christchurch imorgon, som ju är vår slutstation. Felix och Hannes är trötta och börjar nog överlag bli lite trötta på att åka bil. Anette frågade i en kommentar häromdagen om vi längtar hem, men jag tror att det är mer så att vi vet att det snart är slut på vår fantastiska resa och då ställer man in sig på det och börjar fundera på vardagen med jobb, föräldraledighet,byte av förskola och annat som komma skall.
Men missförstå mig rätt, jag hade utan problem kunnat vara iväg en månad till. Fast då hade vi disponerat tiden annorlunda givetvis.
Varit längre på Otago Peninsula t ex. Tycker man om djur, hav och vacker natur så ska man åka dit.
Jag är fortfarande lite tagen av gårdagen. Det var verkligen otroligt läckert att gå omkring nere på stranden i skymningen, omgiven av sjölejon och vågorna som slog in mot stranden. Vi skulle bara varit där lite tidigare, runt 17 tror jag hade varit perfekt. De vi mötte på vägen ner hade sett både sjölejon, sälar och pingviner, vi var lite för sena tyvärr. Också skulle vi ha laddat kameran…hrmpf….
Det kan ju vara bra att tänka på, framförallt om man vill se pingviner på närmre håll. Det finns en plats som heter Penguin Place där man kan få guidade turer där man kan titta på de gulögda pingvinerna på nära håll, men skyddat så att de inte ser dig. De öppnar alltså inte förrän 15.30 på dagarna, helt enkelt för att pingvinerna inte är ute förrän då. Så det missade vi.
Vi tog faktiskt en sväng till Sandfly beach som det hette, idag igen, men när jag gick ner till utsiktspunkten så var det bara några få sjölejon och de hade flyttat sig ganska långt bort. Dessutom så blåste det halv orkan så jag tyckte inte det var försvarbart att rycka upp två sovande barn och släpa med dem ut i kylan för det.
Innan dess åkte vi upp till ett ställe där man kunde se kungsalbatrosser. Vi lät dock bli att ta den återigen guidade turen (det finns alltid sådana att få) för $40 per person och fick istället på lite håll se albatrosserna på lite håll flyga in för att mata sina ungar. Stora fåglar med ett vingspann på upp till 3 meter, det var läckert att se dem segla in över platsen där ungarna låg.
Jag blev avbruten här, incheckning på camping, läggning av barn och sen var vi ju tvungna att dricka upp vinet såhär innan vi lämnar husbilen. Och sen sovdags.
Nu är vi iallafall on the road again, på väg mot Akaroa och sedermera Christchurch.
Var var jag? Jo, albatrosserna ja. Precis där albatrosserna fanns så låg också Pilots beach, där man kunde få se på fler nya zeeländska pälssälar, så vi tog en liten promenad dit och mycket riktigt såg vi några ungar som låg och solade sig på klipporna.
Sen bar det av mot Dunedin som var platsen där man satte bosättningarna för ”nya Edinburgh”. så mycket Skottlandsinspirerat var det. Dunedin har också en järnvägsstation som är byggd i fransk renässansstil, och enligt guideboken en av NZ mest intressanta historiska byggnader, så det fick vi ju titta på.
Sen bar det av mot Cadburys som är England och NZ:s motsvarighet till Marabou (fast Marabou slår ingen om du frågar mig). Vi fick en guidad tur av en tjej som hade fått de snabbpratande tjejerna i Gilmore Girls, för er som känner till den, att ligga i lä. Hårda hygienkrav, alla var tvungna att ha på sig liten mössa så det täckte håret (ni förstår ju hur lätt det var att få på en sån på Felix), munskydd för herrarna om de hade skägg, inga klockor eller armband. Väl inne fick vi hålla oss till ena sidan av gången så att vi inte stod ivägen för nån personal som ville förbi och inga kameror fick tas med. Men hon kunde sin Cadburyshistoria, det var riktigt intressant att se och vi blev överösta med Cadburysprodukter, det var värre än Kalle och Chokladfabriken.
Sen kikade vi lite snabbt på Dunedin men hann inte så mycket efter att ha inmundigat en pizza på en av stans barer.
Det är väl nackdelen som sagt, det blir lite stressigt nu på slutet. Å andra sidan hade det varit tråkigt att planera allt i detalj för att vara säker på att hinna med allt, skönt att kunna improvisera lite längs vägen.
/Mia
2010-08-24 Sydön- Te Anau, Dunedin – Otago Peninsula
Idag har mestadels varit en resdag. Vi åt frukost i det fina köket med den vackra utsikten över lake Te Anau. Tyvärr kom vi inte iväg så snabbt som vi tänkt utan kom ut på vägen vid halv elva. Fellix var ju tvungen att få springa och leka lite på den fina lekplatsen. Mia har sagt det förut och jag säger det igen, detta var den klart bästa campingen hitttills!
Vi hade väldigt gärna velat åka ännu längre söderut, till Invercargill tex och åkt Southern Scenic Route, som jag misstänker är fantastiskt vacker, men nu börjar tiden bli lite knapp och vi vill också se saker på östkusten, närmare bestämt Dunedin och Otago Peninsula som ligger utanför Dunedin (uttalas typ Daneedin, med ett långt e).
Mia tog förmiddagspasset och vi kom till Gore, en stad som lämpar sig för skämt. Mia pratade nåt som vi gjort i Gore. Vaddå igår, svarar jag?
Nåväl, i Gore åt vi en snabb lunch och Felix fick springa runt lite i en park precis där vi stannat. Gore är tydligen känt för att man kan fiska brunöring (vet inte om det heter så på svenska, brown trout på engelska). Idag har det varit en riktigt vacker vårdag, med över sexton grader och det var riktigt riktigt skönt i luften. Både Felix och Hannes njöt av att få vara ute lite under de matstopp vi gjorde på vägen.
Framåt eftermiddagen kom vi fram till Dunedin. Vyerna under denna resdag var inte lika spektakulära som de varit den senaste veckan, men alls inte att förakta. Det märks tydligt att man blir mer och mer blasé, de underbara böljande gröna kullar som hänförde oss under våra första dagar är nu inget mer än en normalvy.
Vi bestämde oss för att åka till en camping ute på Otago Peninsula. Denna halvö är känd för sitt djurliv, bla albatross, sälar, pingviner och sjölejon. Vi checkar in vid femtiden och får lite information av damen i receptionen och hon visar på en strand där det finns både sjölejon, sälar och pingviner: Sandfly Bay. Vi slänger i oss lite mat och skyndar oss sedan vidare till denna stand. För att komma dit måste vi köra på en mycket mycket smal väg uppför ett berg. Det är den klart smalaste väg vi kört på hittills och om vi hade fått möte vet jag inte hur det hade gått, en av oss hade nog fått backa och det vore inte kul på dessa slingerbultsvägar med en bergvägg på ena sidan och ett stup på andra. Det gick ju bra i alla fall och vi hittade till rätt plats.
Det visar sig att det finns en utsiktsplats där man kan skåda ner över stranden och långt där nere ser vi sjölejon. Det börjar skymma lite och med videokamerans zoom kan vi komma lite närmare, men eftersom det är för dåligt ljus så tappar kameran fokus hela tiden. Mia insisterar på att vi skall gå ner till stranden så vi påbörjar vandringen nedför den extremt branta sluttningen. Ungefär tre fjärdedelar av vägen går man i sand som man sjunker ner i, här är det definitivt inte handikappanpassat. Mia har Hannes i selen på magen och Felix går själv, men håller mig i handen. Jag är glad att jag har mina kängor, för de andra som har lägre skor får med sig halva stranden tillbaka. Väl nere, jag skule väl gissa på att det är 100 höjdmeter totalt, så har skymningen börjat komma ordentligt. Vi kommer riktigt nära sjölejonen, men vi håller ett respektfullt avstånd eftersom vi läst att de är vana vid människor, men man skall hålla ett ordentligt avstånd då de är snabba på kortare sträckor och kan anfalla om de känner sig hotade. Sälar ser vi inga och ett par vi mötte under vår nedstigning sa att det fanns pingviner vid en bergvägg. Tyvärr var det för mörkt för att se några pingviner och till min stora grämelse så fick vi inga kort på sjölejonen heller, för batteriet i kameran dog precis då. Fruktansvärt irriterande!!
Just dessa pingviner är utrotningshotade och finns bara på denna plats i hela världen. Det fanns mycket specifika instruktioner om man fick syn på dem, man skulle sätta sig ner, tala lågmält och vänta tills pingvinerna försvunnit ur synhåll. Jaha, det låter ju kul att få se dem? Ssscchhh där är de, vi sätter oss ner och väntar tills de är borta igen.
När mörkret lagt sig så mycket att vi inte kunde se så mycket mer så började vi vår tunga vandring tillbaka. Mia knatade på med Hannes och jag gick tillsammans med Felix. Felix var otroligt duktig, han gick hela vägen ner och sedan hela vägen upp igen. Det var tungt, men han klagade inte en enda gång, förutom den gången när jag frågade om det var jobbigt. Ja, var svaret, sedan knatade han vidare med handen klistrad i min. Vi överväger att ta oss dit imorgon igen, för att försöka få se det hela i dagsljus, även om det var spektakulärt även i skymning och månljus. Månljus ja, månen lyser något alldeles otroligt klart. Idag var det fullmåne och den lös så att vi hade klara och tydliga skuggor, det är inte ofta det händer tycker jag. Eller också är jag ute i månljuset alldeles för sällan!
//Jocke
2010-08-22 Sydön- Te Anau- magiskt i Milford Sound
Man kan välja på lite olika sätt att ta sig dit, antingen köra själv men det är ganska slingrig väg så vi valde bort det. Sen kan man åka buss från Queenstown eller Te Anau till båten, 5 h resp 2, 5, så vi tyckte det var bättre att bo i Te Anau och utgå därifrån. Resan bokade vi på i-siten i Q-town.
Bra och bekväma bussar och vi blev upphämtade vid campingen, mycket bra. Vägen dit var ruskigt vacker. Många japaner i bussen dock så vi stannade säkert på 6 ställen för att ta kort. Hannes somnade i mitt knä på vägen dit, smidigt, så hade vi en pigg liten pojke på båten sen.
När vi åkt genom Homer Tunnel sa Skip, vår guide och chaufför åt oss att sluta ögonen några sekunder för att sedan öppna dem och då väntade det här….
”Sträcken” är vattenfall…
Han sa att när han jobbade i USA för några år sen så åkte han med några kompisar i Grand Canyon men att han inte tyckte det på långa vägar var så vackert som Milford Sound. Fiordland, som området heter, räknas som en ”world heritage area” tillsammans med storheter som Kinesiska muren och Stonehenge. Inte illa.
Några coola papegojor promenerade omkring på vägen, kea.
Båtresan varade i 2, 5 h och var helt fantastisk. Med Felix och Hannes kan man ju inte riktigt stå still och bara njuta av utsikten men vi turades om. Området har 250 regndagar om året och då inte inräknat alla dagar med dimma men just idag var det strålande sol. Vi fick se både delfiner, pingviner och säl, tydligen inte alls vanligt vid soligt väder.
Det blåste lite…;-)
Båten var för övrigt det enda stället hittintills dit vi inte kunnat ha med vagnen på men Hannes fick ta sig runt på heltäckningsmattan som det givetvis var på båten. Och just heltäckningsmatta ger en illusion om att det är rent och helt ok att sitta på golvet på, vilket det naturligtvis inte är men det märks på Hannes att han tycker att det är skönt med lite större yta, husbilen är lite begränsad. Han hittade dessutom en jämngammal kompis att titta på så det förhöjde ju upplevelsen lite.
Apropå Jockes inlägg igår, så var det en kvinna som kom fram på bussen idag och sa att ”what beatiful children! And so well behaved!”. Och det har hänt ganska ofta den här resan, barnvänligt land, helt klart. Och då kan man ju inte ta det riktigt utan svarar lite negativt ”well, you should have seen them this morning”. Typiskt svenskt, eller? Istället för att bara ta det positivt och försöka tänka förbi alla konflikter som gårdagen bjöd på och tänka att vi har så himla goa pojkar ändå. Tur att någon kommer och påminner ibland!
En fantastisk båttur iallafall, ett måste tycker jag om någon är i krokarna. På bussen hem somnade båda småkillarna gott och sen gick vi till närmsta restaurang och åt, för att avsluta kvällen med ett glas vin i det mysiga köket/matrummet på campingen (Te Anau Lakeview Holiday Park) Här är verkligen helt suveränt, med vacker utsikt över sjön.
