2010-08-26 Sydön- Akaroa

Sista natten i husbilen! Känns lite vemodigt på något sätt! Felix ligger i bädden ovanför förarhytten och Hannes ligger och sover i bädden längst bak, Mia har just varit och diskat och jag sitter i passagerarsätet med fötterna på förarsätet och skriver. Bilen har ju två säten bakom förar- och passagerarsäten, men i den ena sitter Hannes bilstol monterad och den flyttar man inte på, Felix stol är lättflyttad så där kan man sitta. Vi tänkte köra några summerande inlägg senare med lite info om bilen, saker att tänka på när man reser med barn, saker att tänka på överhuvud taget när man reser såhär osv, men det blir mer om det sen.

Imorse hade vi ställt klockan tidigt, redan halv sju. Vi trodde väl iofs att Hannes redan skulle vara vaken då, men inte då. Vi hade övernattat i Oamaru, ett par mil norr om Dunedin, bara för att vi ville komma en bit på vägen så att vi skulle hinna till Akaroa, utanför Christchurch, innan halv två. Klockan halv två gick nämligen den båttur vi siktat på. Båtturen skulle visa delfiner, sälar, pingivner osv, visserligen har vi redan sett de flesta av djuren, men just delfinerna var vi extra sugna på eftersom vi inte såg så bra i Milford Sound (jga fick ju inte se dem överhuvud taget). Vi kommer iväg strax innan nio och då hade vi hunnit tanka, handla blöjor och pumpa däcken på vagnen. Vi insåg att det skulle bli tight med tid och efter en paus för mellanmål så insåg vi att det var kört. Vi skulle inte hinna till halv två. Vi blev lite besvikna, men siktade istället på Lyttelton som också skulle erbjuda en liknande båttur.

Lyttelton visade sig vara en jäkla håla. Det var inga problem att hitta till stan, eller samhället. Problemet kom sedan när man skulle hitta till hamnen. Hela stan var en hamn. Problemet var att hamnen som vi siktade mot visade sig vara världens industrihamn med feta bommar och vakter och grejjer. Vägen ledde rakt fram till bommarna och det var inte så gott om utrymme att vända heller, så vi blev hytta åt av en lastbilschaffis när vi var tvungna att vända och blockera vägen. Se till att skylta ordentligt då era jäkla knickedicker!! Vi letade vidare och hittade lite marinor, men ingenting som skulle lika någonstans där det kunde gå båtturer. Vi frågade en man och han pekade lite vagt åt ett håll, men det hjälpte föga. Det hela slutade med att vi lämnade Lyttleton med ogjorda affärer. Denna plats är den enda på hela resan som jag ansett vara helt värdelös och ogästvänlig. Åk inte dit.

Vi styrde istället kosan mot Akaroa, den plats dit vi siktat från början. Det var skönt att lämna Christchurch och stadsbebyggelsen bakom sig och få se lite härliga gröna kulllar igen. Man vet att man är på vischan när man ser en skylt som varnar för slingrande vägar de närmsta sju kilometerna. Sju kilometer senare har vi tagit oss upp upp och lite längre upp. När vi väl nått krönet på den högsta kullen ser vi en ny skylt. Slingrande vägar sju kilometer framåt. Ah. Sju kilometer slinger uppåt och sedan sju kilometer slinger nedåt. Lovely! Jag var ganska tacksam att vi inte behövde köra de vägarna med tidsnöd för att hinna till båtturen.

Akaroa visade sig vara en extremt charmig liten by med franska anor. En grupp fransoser hade tänkt bilda sig en egen liten koloni på NZ, men precis innan de kom fram så smet engelsmännen dit och lade anspråk på marken och så gick det som det gick. Fransoserna stannade dock på platsen och gatorna har därför ganska franska namn och många skyltar är på franska. Hur franska människorna är har jag ingen aning om, jag misstänker att det mesta bara är för att upprätthålla imagen. Vi parkerade bilen och gick längs strandpromenaden. Det mesta höll på att stänga, men vi hann med att gå genom hela byn, köpa lite bröd och ta en glass i solskenet. Vädret var helt underbart och det är riktig vår i luften. Jag läste av min ömma moders kommentar nyss att det börjar bli höst hemma, det kommer att bli en liten kontrast antar jag!

Campingen ligger i en sluttning ovanför byn och vi har en vidunderlig utsikt över havet där vi står parkerade med husbilen. Mia tog ett kort på utsikten, men jag tror att vi skall ta ett nytt, detta blev ltie grynigt eftersom det började skymma.

Jag kom på att det senaste dygnet var det mest misslyckade hittills på resan, vi missade Mouraki Boulders eftersom det var mörkt när vi körde förbi och vi var tvungna att ta oss norröver för att hinna till båtturen. Vi hann inte till båtturen trots att vi åkte kvällen innan och den alternativa båtturen hittar vi inte ens. Fail.

Det hela vägdes upp av den charmiga lilla byn och den fina campingen och insikten av att vi har haft en i det närmaste perfekt sermester hittills och ett litet bakslag såhär på slutet för väl varken från eller till. Nar man tänker efter.

//Jocke